Topp 10 - Mina bästa MFF-minnen

10. Min första match

April 1999. Jag var 9 år och befann mig för första gången på Malmö Stadion för att bevittna premiärmatchen mellan Malmö och något rövgäng som kallade sig själva för Gnaget. Jag var där med min käre vän Wille och vi stod i klacken. Folk sjöng om "Di blåe" och det dröjde inte länge förrän man hade lärt sig de vackra ramsorna och själv stod och sjöng med. Stämningen var på topp. Jag hade skrivit MFF på kinden. Jag minns inte matchen i sig, mer än att Gnaget tog ledningen med 1-0. Men i andra halvlek kämpade vårt stolta MFF-tåg som vildar. Det stod 1-1 när Malmö fick en straff. Dejan Pavlovic gick fram och drog den stenhårt rakt upp i ena krysset. Hela läktaren rämnade av trycket. Folk jublade och jag minns att jag ramlade i det enorma trycket som uppstod. Malmö vann matchen med 2-1 och jag minns känslan som uppstod inom mig. Det är så här det var att älska ett fotbollslag. Det var så här det var att älska Malmö FF.

9. När vi åkte ur Allsvenskan

November 1999. Malmö gjorde sin sämsta säsong någonsin och åkte ur Allsvenskan. Jag minns att jag följde sista matchen genom text-tv och för varje mål som motståndarna gjorde så sjönk sanningen om det oundvikliga djupare och djupare in i hjärtat. Jag minns sorgen och hopplösheten. Jag minns spelare och supportrar som grät. Jag minns allt som jag än idag kämpar för att förtränga. Den mörkaste tiden i MFF-tågets historia. Men jag minns också hoppet. Inledningen på vägen tillbaka. Kämparglöden inom laget. Löftena om att vi skulle vara tillbaka inom ett år. De trognaste av MFF-tågets krigare visade sig i dessa tider. Spelare som skulle göra allt för den klubb vi älskar. Sopan Roland Andersson tränade Malmö FF det året. Samma tränare som av någon obegriplig anledning senare tränade landslaget tillsammans med Lagerbäck.

8. Malmö - Bajen 6-0

Augusti 2003. Malmö gjorde sin bästa säsong i Allsvenskan sedan återkomsten och det hela kulminerade i att man körde över de sorgliga stockholmarna från Hammarby med 6-0. MFF-tåget krossade allt. Inget kunde stoppa oss. Jag var på plats, och fick en show av aldrig tidigare skådat slag. Vi njöt av varje sekund. Det gjorde ju såklart inte Bajen-fansen. Dem skämde ut sig totalt när dem krävde att få pengarna tillbaka för förnedringen. Dem fick ju pengarna tillbaka senare. Det kanske dem ångrar idag med tanke på hur deras ekonomi ser ut.

7. Vägen tillbaka

November 2000. Efter en nervpirrande säsong i Superettan var det klart: Det stolta MFF-tåget var tillbaka i Allsvenskan. Jag minns lättnaden och glädjen över att ta sig tillbaka. Jag minns hur skönt det var att sätta tvivlare som Mattias Thylander på plats. Den svikaren hade sagt "Det kommer att ta MFF minst 2-3 år att ta sig tillbaka till Allsvenskan", innan han skrev på ett kontrakt för AIK. Vi var tillbaka och vi var det med stormsteg. Det hade varit början på Zlatans era. Han hade haft lekstuga med bönderna under hela säsongen och skrev senare på ett 80-miljonerskontrakt med Ajax. Malmö var inte bara tillbaka utan nu även Sveriges rikaste klubb. Det var inte bara återkomsten. Det var även början på något stort.

6. Premiären 04

April 2004. Det var fullsatt på stadion och Malmö tog emot lallarna från Göteborg i premiärmatchen. Vi var på plats och sjöng redan om SM-guld. Det här var året då MFF-tåget tippades gå hela vägen. Det här var året då SM-guld var ALLT som gällde. Göteborg var dem som tippades kunna utmana oss och hela matchen skulle gå ut på att visa vem det skulle vara som skulle bestämma under säsongen. Det var också matchen då Peter "Judas" Ijeh återvände till stadion för att ta emot våra bu-rop. Han ville ha mer pengar än vad han fick i Malmö och var nu våran största fiende. Och vi visade den lilla nollan och resten av det blåvita sopgänget vem det var som bestämde. Vi vann matchen och jag minns att min gode vän Tage blev nersparkad av en upprörd göteborgare efter matchen. Men då Tage är "stolt" aik:are var det svårt att känna sympati för honom mitt i all glädje över segern.

5. Swedbank Stadion - Första matchen

April 2009. Vår nya hemmaborg stod färdig och i premiärmatchen förnedrade vi det lilla skitlaget Örgryte med 3-0. Det här var matchen som satte ribban över hur matcher på Swedbank Stadion skulle se ut. Det här är vår mäktiga hemmaborg och här förnedrar vi allt. Jag minns glädjen över att de andra lagen kallade vår hemmaborg för "Mordor" eftersom den såg så skräckinjagande ut. Jag tänker på glädjen över att det fortfarande är så. På Swedbank Stadion äter vi er levande och det finns inget som kan stoppa oss.

4. Zlatans sista match

Juni 2001. Jag befann mig i den lilla hålan Nättraby när jag fick veta att Malmö skulle spela en träningsmatch mot något litet bonnalag i någon närliggande kommun. Jag tror dem hette Leråkra IF, men det kan lika gärna ha varit AIK för att dem höll ungefär samma pinsamma kvalitet. Jag och morfar åkte dit och fick se det som skulle bli Zlatans sista show. Inget kunde stoppa honom. Jag minns att han hade haft 10 skott på mål den första kvarten och Leråkra tvingades punktmarkera honom med 3 försvarare. Efter matchen rusade vilda ungar in på planen. Dem ville röra den mäktiga kung Zlatan. Det var aldrig meningen att det här skulle bli Zlatans sista match, men Malmö dåvarande tränare, sopan Mikael Andersson valde att peta honom i den egentliga sista matchen. Jag kan fortfarande inte förstå varför. "Ett avsked tar för mycket fokus", var väl den dumt formulerade anledningen. Hur kan det ta fokus att ge MFF-tåget sin största stjärna någonsin en sista hyllning och ett välförtjänt farväl?

3. Skånederbyt

September 2010. Seriefinalen mot Helsingborg. Det som skulle avgöra hur resterande säsongen skulle se ut. Seger var ett måste och med både Daniel Larsson och Agon Mehmeti borta såg det väldigt mörkt ut. På topp tvingades vi sätta in 18-åriga Rexhepi som saknade all möjlig erfarenhet över att kunna tackla en sådan här match. Vi såg matchen hemma hos mig. Stadion var fullsatt och de mäktiga tifona avlöste varandra. Jag minns yrsel och magont inför matchen. Jag minns att jag höll på att kissa ner mig av nervositet när matchen drog igång. Jag minns en berusad Wille som upprepade samma taktiksnack om och om igen. Rexhepi fick bollen i straffområdet och lyckades få den förbi den vidriga målvakten. Jag minns att jag skrek så att rösten gav vika. Glädjen bland oss var så total att till och med min vän Kalle, som annars är ointresserad av fotboll, var tvungen att hoppa upp och ner för att tackla känslorna. Jag minns att ljudet på TV:n dog. Så mäktigt var glädjevrålet borta på stadion. Vi vann och Rexhepi blev MFF-tågets hjälte för evigt. När slutsignalen gick så grät jag så lycklig som jag var.

2. SM-guldet 2004

November 2004. Vi var 28000 på Malmö Stadion när vårt stolta MFF äntrade planen. Det fanns en liten chans till guld, men utsikten var ganska hopplös. Det skulle krävas osannolik seger där och osannolik förlust där. Vi såg matchen med en nervositet som gjorde att det var omöjligt att stå stilla och samtidigt som vi försökte fokusera på vår match så hade vi hjärtat i halsgropen på grund av den andra matchen. På något jävla sätt gick det hela vägen. När slutsignalen gick stod vi äntligen som svenska mästare. Jag minns euforin över att ha segrat. Det enda sättet att tackla känslorna var att rusa in på planen. Jag minns hur speakern skrek: "Det är fullständigt förbjudet att beträda planen" och hur vi då redan var 8000 inne på planen som alla hade siktat in sig på att omfamna vårt stolta MFF-tåg. Jag minns att jag kramade människor till höger och vänster. Jag minns att min vän Max grät. Jag minns att jag la mig ner i gräset och bara vrålade. Jag minns att en man var så lycklig att han försökte välta en korvvagn för att få utlopp för sina känslor. Vi firade guldet på Stortorget. På scenen stod vårt MFF och tog emot vårat jubel. Olof Persson sjöng "Var ska vi sova inatt" och gjorde hela torget till en stor fest. Det här var vi värda. Och Olof Persson var värd det. En av hjältarna som hade varit med sedan vi trillade ur. En av dem som beslöt sig för att stanna för att kämpa. Mattias Thylander och alla andra karaktärslösa sopor lämnade laget. "Vi är för bra för MFF", sa dem. Så säger ingen värdig stolt medlem av MFF-tåget.

1. SM-guldet 2010

November 2010. Vi befann oss på Swedbank Stadion för att se Malmö köra över det lilla bonngänget från Listerlandet och samtidigt ta det SM-guld vi alltid förtjänar. Och vilken kväll vi fick uppleva. Vilka glädjeminnen. Daniel Larssons hattrick. Daniel Anderssons frisparksmål. Skottet som en mäktig Figureido drog iväg från 30 meter och rakt upp i krysset. Glädjescenerna var så vackra. Jag minns hur vi rusade in på planen och vrålade ut vår lycka över att äntligen vara Svenska Mästare igen. Jag minns att Rolle Nilsson lyftes till skyarna när han lyfte SM-bucklan. Jag minns också de tragiska scenerna uppe i Helsingborg. En förbannad Conny Karlsson som klagade på "fittdomarn", och Alexander Gerndt som missade öppet mål och sedan kastade sig i gräset och började gråta och bete sig som matadoren i tjuren Ferdinand. Jag minns också att Lantz missade en straff och sedan tog upp bollen med händerna och vägrade ge ifrån sig den då han hävdade att han blev störd av plingandet från storbildsskärmen över alla mål som trillade in här nere i Malmö och han krävde därför att straffen skulle tas om. Det kändes lite ovärdigt deras beteende, men det spelade ingen roll i vårt glädjerus. Vi krossade allt den här kvällen. MFF-tåget var allt den här kvällen. Och vår sång ekade ända bort till fjuttiga lilla Helsingborg.