Den här krönikan skrev jag för ett år sedan när rövgänget AIK vann SM-guld. Ha den i åtanke imorgon, när MFF lyfter bucklan.
Medias gullebarn har segrat! Medias gullebarn är nu störst, bäst och vackrast i Sverige. Jag pratar förstås om AIK och deras SM-guld. Guldet som äntligen har hittat hem. Det vill säga om man ska lyssna på vad media säger.
För att förstå detta påhopp så måste vi gå 5 år tillbaka i tiden, för er som har svårt för matten: Närmare bestämt 2004:
Detta var året då laget i MITT hjärta, Malmö FF tippades lyfta den åtråvärda pokalen. Tippandet bestod av en tabell där lagen rankades i vilken ordning de skulle komma på. Malmö med andra ord etta (inte en enda artikel eller rad om varför). Längre ner i tabellen hittade vi AIK på sisådär en sjunde, åttonde plats. Skillnaden här var att man efter tabellen kunde läsa en lång krönika om varför inte AIK skulle hålla måttet 2004. Jag trodde först det var ett skämt. Varför inte skriva om Malmö och deras guldsatsning? Varför fokusera på ett tråkigt mittenlag? Vad var grejen med AIK? Vad jag inte visste då var att detta var inledningen på vad jag ibland jämför med en personlig förföljelse.
Säsongen inleddes. Jag hade inga förväntningar på att Malmö skulle vinna guld. Det fanns inte på kartan. Åren innan hade vi varit nära man alltid tappat mot slutet. Det hade blivit lite av Malmös mentalitet att aldrig räcka hela vägen. Därför såg jag inte den fantastiska formen som Malmö hade, med de guldglansiga ögon jag borde göra. Därför tänkte jag att de inledande segrarna snart skulle förvandlas till bittra förluster.
Med min bäste vän Tages ord i bakhuvudet "Det året Malmö vinner allsvenskan åker AIK ut" (dito: det kommer aldrig att ske) följde jag utvecklingen i media om vad som höll på att hända efter mitten av säsongen. Malmö stred i toppen, medan AIK bara föll längre och längre ner i botten. Det var som sagt inget förvånansvärt att se Malmö i guldstriden, det hände ju varje år numera, utan det som förvånade var den uteblivande informationen om Malmö. Det handlade oftast bara om korta små notiser om att "Malmö tog ny seger i allsvenskan", medan AIK fick långa artiklar och krönikör om "krisen i laget". Jag kunde inte förstå varför att just AIK:s kris var så mycket större än de andra lagens kris i botten, de är väl alla jämlikar? Och varför var det så mycket viktigare än guldstriden?
Jag vet inte om Tage menade allvar med sina ord eller om det bara var ett hån, men det Tage pratade om var nära att bli verklighet. Inför sista matchen hade Malmö fortfarande chans att ta hem guldet, allt som krävdes var en seger mot ett gäng bönder från Borås. En enkel match? Ingen kunde vara säker. Att Malmö skulle vara så här nära fanns ju som sagt inte på kartan. Samtidigt var AIK pressade att vinna sin match, annars skulle de åka ur.
Media hade faktiskt ansträngt sig den här gången. Försökt skriva lite mer om Malmö, men än en gång lades det mer fokus på AIK. Varje artikel om Malmö skuggades av "krisen i AIK når kanske botten idag". Jag var så trött på ordet kris.
Det som bara var en dröm blev mot alla odds verklighet. Efter en nervös 1-0 seger för Malmö visste jag inte riktigt hur jag skulle reagera efter slutsignalen. Det enda rätta var att göra de 20000 andra fansen sällskap i att storma planen. Storma planen i ett glädjerus och en lycka som jag än idag inte kan sätta ord på. Vi var svenska mästare. Sången, glädjen och festen på planen ville aldrig ta slut.
Tyvärr var det ju tvungen att ta slut. Vi lämnade stadion med de största leenden på läpparna och begav oss hemåt.
Väl hemma slog jag på TV:n för att få återuppleva bilderna från stadion och drömma mig tillbaka. Så blev det inte. Allt som sas var kort och gott "Malmö vann SM-guld" och sen var det inte mer med det. Istället fick jag se ett reportage från Råsunda, AIK:s hemmaborg. Ja, AIK hade förlorat sin match och hade åkt ut. Media tyckte än en gång att AIK var viktigare än något annat. Jag visste inte hur jag skulle reagera, och valde därför till att bara låta det va. Det kändes viktigare att fira Malmös SM-guld.
Jag tänkte inte mer på det där förrän jag köpte Malmös guld-dvd. Det var då bägaren rann över. Vad tror ni fanns på dvd:n om inte ett jävla timmes-reportage om AIK och varför de åkte ut! Media hade slagit till igen! Varför? Varför var de tvungna att våldta oss med nyheter och reportage om AIK hela tiden?
Ja, så har det fortsatt sen dess. År ut och år in lägger media all vikt på AIK. Jag vet inte hur många gånger jag har läst rubriker som "Krisen i AIK". Det vill inte sluta. Det finns ingen utväg. Det går inte att fly från förföljelsen. Man får helt enkelt acceptera skiten som media kastar i våra ansikten.
Nu när AIK vunnit guld är det värre än någonsin. De kommer hela tiden med nya reportage om guldet och varje dag intervjuar de en spelare från guldlaget för att få ställa samma fråga "Hur känns det?" och få samma svar "fantastiskt". Det kommer inte att sluta vid spelarna. De planerar att intervjua lagläkaren och han som klipper gräsmattan också.
Jag antar att det beror på att AIK är ett stockholmslag. Att det är anledningen till den massiva bevakningen. I så fall är det jävligt illa. För nu när de andra stockholmslagen: Hammarby och Djurgården åkt ut:
Ja, då är medias gullebarn större än landslaget.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar