GULD!!!

Eufori. Jag känner en sådan underbar gjädje att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen. Vi har firat hela natten, vi fortsätter att fira idag. Jag är så glad för MFF-tågets skull. Jag är så glad för våra unga fantastiska spelare, jag är så glad för tränare Rolles skull och gladast är jag för Kung Dannes skull. Som jag unnar honom det här guldet. När han fick lyfta bucklan och tårarna rann av ren lycka. Han är en sann MFF:are och kommer alltid att vara det. När alla karaktärslösa fjantar lämnade klubben stannade Danne kvar. Han tackade nej till utlandskontrakt och skulle till varje pris stanna i det ljusblå stolta MFF-tåget. Och nu är han svensk mästare med oss.

Idag drar vi till Stortorget och fortsätter med guldfesten. För vi är bäst i Sverige nu. Nu och för alltid. MFF-tåget. Större kan ni aldrig bli. Ni hänger väl med ut?

DAGEN D

Så har den stora dagen kommit. Det är idag det händer. Guldmatchen. Jag sätter på mig MFF-halsduken, tar ett djupt andetag och tittar ut över Möllan. Varje gång jag tänker på matchen går det en ilning genom kroppen.

Vi ska till Möllan och Mascot nu för att värma upp. Och sen ska vi till helvetet. Swedbank Stadion, vår mäktiga hemmaborg, mot laget vi aldrig kan slå. Av någon anledning känns det omöjligt. Men det är det inte. Vi tar SM-guld idag. Vi fixar det här.

Det är dags nu. Vi har väntat i sex år på det här.

Och hur det än går idag så är MFF-tåget alltid mäktigast. Malmö FF - Större kan ni aldrig bli

Kvällen före dagen D

Det är kvällen före matchernas match. Jag kommer på mig själv med att stanna upp allt oftare och oftare i mina tankar. Jag tänker på att det nog var så här jänkarna kände sig dagen innan dem landade i Normandie. Det var så här de kände sig när de stod i båtarna och såg Normandie komma allt närmare. Imorgon är Swedbank Stadion vårt Normandie. Imorgon intar MFF-tåget det och om allt går som det ska så firar vi SM-guld vid den här tiden imorgon.

Så hur förbereder man sig så här kvällen innan? Jo, man drar ut på Möllan och super sig dyngrak. Kanske kan jag tänka på något annat då och kanske får bakfyllan imorgon mig att tänka på något annat än Malmö FF när jag vaknar.

Dagens outfit - I guldmatchens är: Tröja med porträtt av våra stoltaste krigare av MFF-tåget någonsin.

El Kabir är tillbaka

Helvete också. El Kabir är tillbaka från sin skada. "Det var ju själva fan", tänker jag och rotar i lådan efter lugnande piller.

Jag är inte rädd för Mjällby men jag är livrädd för El Kabir. Han är otrolig. I år har han gjort sex mål på Malmö och tro fan att han kommer vilja göra sex nya imorgon. Han är med andra ord livsfarlig.

Vi måste helt enkelt försöka punktmarkera det jävla aset. Danne får en uppgift under matchen. Att plocka bort El Kabir. Vart än El Kabir löper, där ska Danne befinna sig och slå undan bollarna. Punktmarkera honom till månen. Och funkar inte det så hoppas jag att vår galne dansk Vinzents går in och bryter benet på den jäveln. Så får det bli.

Status dagen före helvetet

1 dag kvar. Jag börjar bli riktigt jävla nervös nu. Jag fungerar inte längre som människa. Jag försöker fokusera men det går helt enkelt inte. Om ni frågar mig vad jag har gjort den senaste kvarten kan jag inte svara. Jag är varken död eller levande. Jag dricker whisky och jag kedjeröker. Jag har dubbla snus inne och skriker "helvete" mot främmande människor på stan. Jag vill att det ska bli morgondag. Jag vill inte att det ska bli morgondag.

Det här är vidrigt. Någon sorgsen AIK-själ där ute som kan hjälpa mig att bli kvitt dessa känslorna? Hur tacklade ni förra årets gulddrama?

Linus ollar Lördag (LoL)

Den här krönikan skrev jag för ett år sedan när rövgänget AIK vann SM-guld. Ha den i åtanke imorgon, när MFF lyfter bucklan.

Medias gullebarn har segrat! Medias gullebarn är nu störst, bäst och vackrast i Sverige. Jag pratar förstås om AIK och deras SM-guld. Guldet som äntligen har hittat hem. Det vill säga om man ska lyssna på vad media säger.

För att förstå detta påhopp så måste vi gå 5 år tillbaka i tiden, för er som har svårt för matten: Närmare bestämt 2004:

Detta var året då laget i MITT hjärta, Malmö FF tippades lyfta den åtråvärda pokalen. Tippandet bestod av en tabell där lagen rankades i vilken ordning de skulle komma på. Malmö med andra ord etta (inte en enda artikel eller rad om varför). Längre ner i tabellen hittade vi AIK på sisådär en sjunde, åttonde plats. Skillnaden här var att man efter tabellen kunde läsa en lång krönika om varför inte AIK skulle hålla måttet 2004. Jag trodde först det var ett skämt. Varför inte skriva om Malmö och deras guldsatsning? Varför fokusera på ett tråkigt mittenlag? Vad var grejen med AIK? Vad jag inte visste då var att detta var inledningen på vad jag ibland jämför med en personlig förföljelse.

Säsongen inleddes. Jag hade inga förväntningar på att Malmö skulle vinna guld. Det fanns inte på kartan. Åren innan hade vi varit nära man alltid tappat mot slutet. Det hade blivit lite av Malmös mentalitet att aldrig räcka hela vägen. Därför såg jag inte den fantastiska formen som Malmö hade, med de guldglansiga ögon jag borde göra. Därför tänkte jag att de inledande segrarna snart skulle förvandlas till bittra förluster.

Med min bäste vän Tages ord i bakhuvudet "Det året Malmö vinner allsvenskan åker AIK ut" (dito: det kommer aldrig att ske) följde jag utvecklingen i media om vad som höll på att hända efter mitten av säsongen. Malmö stred i toppen, medan AIK bara föll längre och längre ner i botten. Det var som sagt inget förvånansvärt att se Malmö i guldstriden, det hände ju varje år numera, utan det som förvånade var den uteblivande informationen om Malmö. Det handlade oftast bara om korta små notiser om att "Malmö tog ny seger i allsvenskan", medan AIK fick långa artiklar och krönikör om "krisen i laget". Jag kunde inte förstå varför att just AIK:s kris var så mycket större än de andra lagens kris i botten, de är väl alla jämlikar? Och varför var det så mycket viktigare än guldstriden?

Jag vet inte om Tage menade allvar med sina ord eller om det bara var ett hån, men det Tage pratade om var nära att bli verklighet. Inför sista matchen hade Malmö fortfarande chans att ta hem guldet, allt som krävdes var en seger mot ett gäng bönder från Borås. En enkel match? Ingen kunde vara säker. Att Malmö skulle vara så här nära fanns ju som sagt inte på kartan. Samtidigt var AIK pressade att vinna sin match, annars skulle de åka ur.

Media hade faktiskt ansträngt sig den här gången. Försökt skriva lite mer om Malmö, men än en gång lades det mer fokus på AIK. Varje artikel om Malmö skuggades av "krisen i AIK når kanske botten idag". Jag var så trött på ordet kris.

Det som bara var en dröm blev mot alla odds verklighet. Efter en nervös 1-0 seger för Malmö visste jag inte riktigt hur jag skulle reagera efter slutsignalen. Det enda rätta var att göra de 20000 andra fansen sällskap i att storma planen. Storma planen i ett glädjerus och en lycka som jag än idag inte kan sätta ord på. Vi var svenska mästare. Sången, glädjen och festen på planen ville aldrig ta slut.

Tyvärr var det ju tvungen att ta slut. Vi lämnade stadion med de största leenden på läpparna och begav oss hemåt.

Väl hemma slog jag på TV:n för att få återuppleva bilderna från stadion och drömma mig tillbaka. Så blev det inte. Allt som sas var kort och gott "Malmö vann SM-guld" och sen var det inte mer med det. Istället fick jag se ett reportage från Råsunda, AIK:s hemmaborg. Ja, AIK hade förlorat sin match och hade åkt ut. Media tyckte än en gång att AIK var viktigare än något annat. Jag visste inte hur jag skulle reagera, och valde därför till att bara låta det va. Det kändes viktigare att fira Malmös SM-guld.

Jag tänkte inte mer på det där förrän jag köpte Malmös guld-dvd. Det var då bägaren rann över. Vad tror ni fanns på dvd:n om inte ett jävla timmes-reportage om AIK och varför de åkte ut! Media hade slagit till igen! Varför? Varför var de tvungna att våldta oss med nyheter och reportage om AIK hela tiden?

Ja, så har det fortsatt sen dess. År ut och år in lägger media all vikt på AIK. Jag vet inte hur många gånger jag har läst rubriker som "Krisen i AIK". Det vill inte sluta. Det finns ingen utväg. Det går inte att fly från förföljelsen. Man får helt enkelt acceptera skiten som media kastar i våra ansikten.

Nu när AIK vunnit guld är det värre än någonsin. De kommer hela tiden med nya reportage om guldet och varje dag intervjuar de en spelare från guldlaget för att få ställa samma fråga "Hur känns det?" och få samma svar "fantastiskt". Det kommer inte att sluta vid spelarna. De planerar att intervjua lagläkaren och han som klipper gräsmattan också.

Jag antar att det beror på att AIK är ett stockholmslag. Att det är anledningen till den massiva bevakningen. I så fall är det jävligt illa. För nu när de andra stockholmslagen: Hammarby och Djurgården åkt ut:

Ja, då är medias gullebarn större än landslaget.

Kruys gör självmål på söndag

Tvångstanke som slog mig så här i all hysteri:

Vi tar in Kruys som ersättare för Pekalski. Kruys är osäkerheten själv. Inte för att han brukar göra självmål eller så, men tro fan att han kommer att nicka in den i eget mål på söndag. Just i den här av alla matcher kommer han att göra det där vidriga självmålet.

Helvete också. Kruys. Hur kunde du?

Det är den här flaskan som ska inviga segernatten

Okej, jag börjar ta ut segern i förskott nu. Detta i form av att jag har inhandlat en flaska riktig skumpa. Tanken är att denna flaska ska avnjutas på söndagskväll på ett fullsmockat Möllevångstorg. Det är den här flaskan som ska inviga festnatten.

Och till våra stolta krigare i MFF-tåget: Den här flaskan var inte billig, så nu ser ni fan till att vinna, för jag vägrar sitta och dricka den i sorg. Antingen vinner ni på söndag eller så vaskar jag skiten.

Startelvan som jag vill se den

2 dagar kvar nu. Jag inleder numera morgnarna med att kräkas. Det börjar bli riktigt jävla vidrigt att tänka på matchen. "Snart, snart, snart", tänker jag medan jag ser ner i den vita keramiken.

Jag funderar lite över startelvan. Vilka 11 män ska Rolle Nilsson ge det stora förtroendet? Vilka 11 män är det som ska kriga?

Backlinjen med Danne och Yago är ju given och Daniel Larsson i anfallet likaså. Frågan är ju om Agon Mehmeti eller Rexhepi ska ta den andra anfallsplatsen. Agon har ju varit svajig medan Rexhepi visat att han kan behålla lugnet i sådana här avgörande matcher. Jag vill nog chansa på Rexhepi faktiskt.

Den egentliga stora frågan är mittfältet. Wilton är gjuten, men vem i helvete ska ersätta avstängda Pekalski? Det stora orosmomentet. Vem fan ska ersätta kung Pekalski?

Jag vill chansa på Aubynn. Det hade jag aldrig sagt för 1 vecka sedan. Då hatade jag Jeffrey Aubynn mer än någon annan i MFF-tåget. Men så klev han in och frälste oss med 1-0-målet mot BP i måndags, och jag föll ner på knä och bad om förlåtelse. Det är så man vinner min kärlek. Numera älskar jag Jeffrey Aubynn och ser gärna att han kliver in mot bönderna på måndag.

Jeffrey Aubynn har lärt mig att man inte ska hata sina egna. Med tålamod kommer också kärleken. Man ska inte hata en enda av krigarna i MFF-tåget. Man ska bara hata rövgäng som AIK och Helsingborg. Kom nu ihåg det.

Hur mår ni?

Mina kära bröder och systrar i MFF-tåget!

Vad är era känslor inför matchen? Hur mår ni? Hur förbereder ni er?

Helsingborgare rasar

Jag fick ett mejl från en helsingborgare som brukade häckla mig i min tidigare blogg. Han var minst sagt upprörd över det jag skrev om dem. Han tycker att jag är elak mot Helsingborg. Han var helt enkelt som dem säger där uppe i sundets rövhål: "Lissen" över mitt beteende.

Jag vet inte med er, men jag tycker faktiskt att man får bete sig så här inför en guldmatch. Hatet oss Skånelag emellan är ju trots allt det starkaste av hat 2 rivaler kan känna för varandra och för att bearbeta känslorna är hat en viktig faktor. Men om sanningen ska fram så gömmer det sig också en liten respekt för HIF där under allt hatet. Ska jag erkänna, så fasar jag alltid inför våra derbyn och jag hatar att det är just Helsingborg som vi är i guldstrid med i år.

Det hade känts mycket bättre om det var Elfsborg eller något annat av dem där låtsaslagen som vi krigade mot. Eller det där rövgänget AIK. Dem hatar vi med hela våra hjärtan. Där finns det ingen som helst respekt. Bara rent hat.

Status

3 dagar kvar nu. Jag fungerar inte längre som människa och vandrar mellan skola och jobb utan att kunna ta in någon som helst information. Det ligger ett oroande dovt muller över staden, det regnar och människor man passerar känns inte längre som människor. Malmö är en stad som bara går och väntar.

För övrigt så var min skola stängd idag. Guld-lov kallar dem det tydligen för.

Topp 10 - Mina bästa MFF-minnen

10. Min första match

April 1999. Jag var 9 år och befann mig för första gången på Malmö Stadion för att bevittna premiärmatchen mellan Malmö och något rövgäng som kallade sig själva för Gnaget. Jag var där med min käre vän Wille och vi stod i klacken. Folk sjöng om "Di blåe" och det dröjde inte länge förrän man hade lärt sig de vackra ramsorna och själv stod och sjöng med. Stämningen var på topp. Jag hade skrivit MFF på kinden. Jag minns inte matchen i sig, mer än att Gnaget tog ledningen med 1-0. Men i andra halvlek kämpade vårt stolta MFF-tåg som vildar. Det stod 1-1 när Malmö fick en straff. Dejan Pavlovic gick fram och drog den stenhårt rakt upp i ena krysset. Hela läktaren rämnade av trycket. Folk jublade och jag minns att jag ramlade i det enorma trycket som uppstod. Malmö vann matchen med 2-1 och jag minns känslan som uppstod inom mig. Det är så här det var att älska ett fotbollslag. Det var så här det var att älska Malmö FF.

9. När vi åkte ur Allsvenskan

November 1999. Malmö gjorde sin sämsta säsong någonsin och åkte ur Allsvenskan. Jag minns att jag följde sista matchen genom text-tv och för varje mål som motståndarna gjorde så sjönk sanningen om det oundvikliga djupare och djupare in i hjärtat. Jag minns sorgen och hopplösheten. Jag minns spelare och supportrar som grät. Jag minns allt som jag än idag kämpar för att förtränga. Den mörkaste tiden i MFF-tågets historia. Men jag minns också hoppet. Inledningen på vägen tillbaka. Kämparglöden inom laget. Löftena om att vi skulle vara tillbaka inom ett år. De trognaste av MFF-tågets krigare visade sig i dessa tider. Spelare som skulle göra allt för den klubb vi älskar. Sopan Roland Andersson tränade Malmö FF det året. Samma tränare som av någon obegriplig anledning senare tränade landslaget tillsammans med Lagerbäck.

8. Malmö - Bajen 6-0

Augusti 2003. Malmö gjorde sin bästa säsong i Allsvenskan sedan återkomsten och det hela kulminerade i att man körde över de sorgliga stockholmarna från Hammarby med 6-0. MFF-tåget krossade allt. Inget kunde stoppa oss. Jag var på plats, och fick en show av aldrig tidigare skådat slag. Vi njöt av varje sekund. Det gjorde ju såklart inte Bajen-fansen. Dem skämde ut sig totalt när dem krävde att få pengarna tillbaka för förnedringen. Dem fick ju pengarna tillbaka senare. Det kanske dem ångrar idag med tanke på hur deras ekonomi ser ut.

7. Vägen tillbaka

November 2000. Efter en nervpirrande säsong i Superettan var det klart: Det stolta MFF-tåget var tillbaka i Allsvenskan. Jag minns lättnaden och glädjen över att ta sig tillbaka. Jag minns hur skönt det var att sätta tvivlare som Mattias Thylander på plats. Den svikaren hade sagt "Det kommer att ta MFF minst 2-3 år att ta sig tillbaka till Allsvenskan", innan han skrev på ett kontrakt för AIK. Vi var tillbaka och vi var det med stormsteg. Det hade varit början på Zlatans era. Han hade haft lekstuga med bönderna under hela säsongen och skrev senare på ett 80-miljonerskontrakt med Ajax. Malmö var inte bara tillbaka utan nu även Sveriges rikaste klubb. Det var inte bara återkomsten. Det var även början på något stort.

6. Premiären 04

April 2004. Det var fullsatt på stadion och Malmö tog emot lallarna från Göteborg i premiärmatchen. Vi var på plats och sjöng redan om SM-guld. Det här var året då MFF-tåget tippades gå hela vägen. Det här var året då SM-guld var ALLT som gällde. Göteborg var dem som tippades kunna utmana oss och hela matchen skulle gå ut på att visa vem det skulle vara som skulle bestämma under säsongen. Det var också matchen då Peter "Judas" Ijeh återvände till stadion för att ta emot våra bu-rop. Han ville ha mer pengar än vad han fick i Malmö och var nu våran största fiende. Och vi visade den lilla nollan och resten av det blåvita sopgänget vem det var som bestämde. Vi vann matchen och jag minns att min gode vän Tage blev nersparkad av en upprörd göteborgare efter matchen. Men då Tage är "stolt" aik:are var det svårt att känna sympati för honom mitt i all glädje över segern.

5. Swedbank Stadion - Första matchen

April 2009. Vår nya hemmaborg stod färdig och i premiärmatchen förnedrade vi det lilla skitlaget Örgryte med 3-0. Det här var matchen som satte ribban över hur matcher på Swedbank Stadion skulle se ut. Det här är vår mäktiga hemmaborg och här förnedrar vi allt. Jag minns glädjen över att de andra lagen kallade vår hemmaborg för "Mordor" eftersom den såg så skräckinjagande ut. Jag tänker på glädjen över att det fortfarande är så. På Swedbank Stadion äter vi er levande och det finns inget som kan stoppa oss.

4. Zlatans sista match

Juni 2001. Jag befann mig i den lilla hålan Nättraby när jag fick veta att Malmö skulle spela en träningsmatch mot något litet bonnalag i någon närliggande kommun. Jag tror dem hette Leråkra IF, men det kan lika gärna ha varit AIK för att dem höll ungefär samma pinsamma kvalitet. Jag och morfar åkte dit och fick se det som skulle bli Zlatans sista show. Inget kunde stoppa honom. Jag minns att han hade haft 10 skott på mål den första kvarten och Leråkra tvingades punktmarkera honom med 3 försvarare. Efter matchen rusade vilda ungar in på planen. Dem ville röra den mäktiga kung Zlatan. Det var aldrig meningen att det här skulle bli Zlatans sista match, men Malmö dåvarande tränare, sopan Mikael Andersson valde att peta honom i den egentliga sista matchen. Jag kan fortfarande inte förstå varför. "Ett avsked tar för mycket fokus", var väl den dumt formulerade anledningen. Hur kan det ta fokus att ge MFF-tåget sin största stjärna någonsin en sista hyllning och ett välförtjänt farväl?

3. Skånederbyt

September 2010. Seriefinalen mot Helsingborg. Det som skulle avgöra hur resterande säsongen skulle se ut. Seger var ett måste och med både Daniel Larsson och Agon Mehmeti borta såg det väldigt mörkt ut. På topp tvingades vi sätta in 18-åriga Rexhepi som saknade all möjlig erfarenhet över att kunna tackla en sådan här match. Vi såg matchen hemma hos mig. Stadion var fullsatt och de mäktiga tifona avlöste varandra. Jag minns yrsel och magont inför matchen. Jag minns att jag höll på att kissa ner mig av nervositet när matchen drog igång. Jag minns en berusad Wille som upprepade samma taktiksnack om och om igen. Rexhepi fick bollen i straffområdet och lyckades få den förbi den vidriga målvakten. Jag minns att jag skrek så att rösten gav vika. Glädjen bland oss var så total att till och med min vän Kalle, som annars är ointresserad av fotboll, var tvungen att hoppa upp och ner för att tackla känslorna. Jag minns att ljudet på TV:n dog. Så mäktigt var glädjevrålet borta på stadion. Vi vann och Rexhepi blev MFF-tågets hjälte för evigt. När slutsignalen gick så grät jag så lycklig som jag var.

2. SM-guldet 2004

November 2004. Vi var 28000 på Malmö Stadion när vårt stolta MFF äntrade planen. Det fanns en liten chans till guld, men utsikten var ganska hopplös. Det skulle krävas osannolik seger där och osannolik förlust där. Vi såg matchen med en nervositet som gjorde att det var omöjligt att stå stilla och samtidigt som vi försökte fokusera på vår match så hade vi hjärtat i halsgropen på grund av den andra matchen. På något jävla sätt gick det hela vägen. När slutsignalen gick stod vi äntligen som svenska mästare. Jag minns euforin över att ha segrat. Det enda sättet att tackla känslorna var att rusa in på planen. Jag minns hur speakern skrek: "Det är fullständigt förbjudet att beträda planen" och hur vi då redan var 8000 inne på planen som alla hade siktat in sig på att omfamna vårt stolta MFF-tåg. Jag minns att jag kramade människor till höger och vänster. Jag minns att min vän Max grät. Jag minns att jag la mig ner i gräset och bara vrålade. Jag minns att en man var så lycklig att han försökte välta en korvvagn för att få utlopp för sina känslor. Vi firade guldet på Stortorget. På scenen stod vårt MFF och tog emot vårat jubel. Olof Persson sjöng "Var ska vi sova inatt" och gjorde hela torget till en stor fest. Det här var vi värda. Och Olof Persson var värd det. En av hjältarna som hade varit med sedan vi trillade ur. En av dem som beslöt sig för att stanna för att kämpa. Mattias Thylander och alla andra karaktärslösa sopor lämnade laget. "Vi är för bra för MFF", sa dem. Så säger ingen värdig stolt medlem av MFF-tåget.

1. SM-guldet 2010

November 2010. Vi befann oss på Swedbank Stadion för att se Malmö köra över det lilla bonngänget från Listerlandet och samtidigt ta det SM-guld vi alltid förtjänar. Och vilken kväll vi fick uppleva. Vilka glädjeminnen. Daniel Larssons hattrick. Daniel Anderssons frisparksmål. Skottet som en mäktig Figureido drog iväg från 30 meter och rakt upp i krysset. Glädjescenerna var så vackra. Jag minns hur vi rusade in på planen och vrålade ut vår lycka över att äntligen vara Svenska Mästare igen. Jag minns att Rolle Nilsson lyftes till skyarna när han lyfte SM-bucklan. Jag minns också de tragiska scenerna uppe i Helsingborg. En förbannad Conny Karlsson som klagade på "fittdomarn", och Alexander Gerndt som missade öppet mål och sedan kastade sig i gräset och började gråta och bete sig som matadoren i tjuren Ferdinand. Jag minns också att Lantz missade en straff och sedan tog upp bollen med händerna och vägrade ge ifrån sig den då han hävdade att han blev störd av plingandet från storbildsskärmen över alla mål som trillade in här nere i Malmö och han krävde därför att straffen skulle tas om. Det kändes lite ovärdigt deras beteende, men det spelade ingen roll i vårt glädjerus. Vi krossade allt den här kvällen. MFF-tåget var allt den här kvällen. Och vår sång ekade ända bort till fjuttiga lilla Helsingborg.

Sundets rövhål i desperat läge

4 dagar kvar nu. För att tackla känslorna denna morgon har jag börjat röka igen. Jag läser en artikel om guldmatchen, men stänger hela tiden ned fönstret. Jag klarar knappt av att läsa om sådant som rör guldmatchen. Jag går runt i rummet, tänker "det var ju själva fan", och så går jag ut och röker. Ett konstant jävla kedjerökande och en desperat jakt i medicinskåpet efter piller som kanske har någon form av lugnande effekt.

På västfronten inget nytt. Förutom det att töntarna uppe i Helsingborg nu har gått och blivit så desperata att dem startat en insamling till en fest åt Mjällby. Allt för att motivera dem till det oundvikliga. Det är hårt att vara från Helsingborg. I dagar som dessa är det ännu värre att vara från detta sundets rövhål.

Ett roligt scenario vore ju om Mjällby faktiskt lyckas besegra oss på söndag, samtidigt som Helsingborg får stryk av Kalmar. Vilken jävla fest helsingborgarna ger Mjällby då, helt i onödan.

Men det är inte det scenariot vi vill ha. 3 poäng för MFF-tåget är ett måste. Oavsett vad som händer uppe i Helsingborg. Och självklart är Mjällby välkomna på våran guldfest efteråt. Gratis också. Och om vi ändå ska syssla med mutor så föreslår jag procent i mitt företag mot varje självmål. Vad ska vi säga? 5 procent per självmål? Vad säger ni om det? Va va va?

Tänker på Mjällby för att lugna mig

Jag vandrade i regnet längs Södra Förstadsgatan, stressad som en Duracellkanin och började, för att finna lugnet, tänka på en del sköna grejer inför guldmatchen mot rövgänget Mjällby:

- Mjällbys bäste man i försvaret, "Bagarn", ja han kallas så, är avstängd. Malmö kommer alltså ha lekstuga i försvaret. Daniel Larsson kommer att springa sönder de andra försvararna, som säkert kallar sig för "Stekarn", "Boffe" och "Sotarn". Bönder alltså.

-Mjällbys livsfarliga anfallare El Kabir är skadad inför matchen. Detta känns jäkligt bra. Var det någon jag var rädd för i Mjällby så var det El Kabir. Nu måste vi istället se upp med deras ersättare Berner, och det låter ju inte direkt skräckinjagande. En anfallare som heter Berner är väl inget man direkt behöver punktmarkera eller så. Jag skulle tippa att hans smeknamn är "Bonden".

-Tobbe Grahn, hatad gammal Malmö-spelare och nu i Mjällby, har under hela hösten skrytit om hur han tänker köra över MFF-tåget. Han har snackat om att snuva Malmö på guldet och hämnas för hur han blev behandlad under sin tid här i Malmö. Han syftar på att han fick för lite speltid när han lirade här. Grejen var att Tobbe Grahn var en jävla diva som trodde att han var stjärnan i Malmö och alltid skulle få speltid. Men i det stolta MFF-tåget blir man inte en stjärna bara sådär. Man gör sig förtjänt av stjärnrollen genom att kriga som Daniel Larsson gör. Inte genom att gråta ut i pressen över att tränaren är en "jävla gubbjävel". Och framförallt inte genom att sitta och vara kaxig över att man ska snuva Malmö på guldet. Och speciellt inte när man är så klantig att man går och blir avstängd inför matchen. Tobbe Grahn kommer alltså inte spela mot oss på söndag. Han kommer inte ens åka ner till Malmö. Han kommer sitta hemma i Listerlandet och gråta ut hos mamma över att domaren som fick honom avstängd är en "Jävla domarjävel".

Allting talar alltså för vårt mäktiga MFF-tåg. Allting! Och ändå kan jag inte låta bli att hela tiden känna känslan av att falla och åter falla.

Fan också! Någon som känner någon skum läkarkontakt som kan fixa lite roliga piller?

Lallande skribent som försöker hitta fokus

Befinner mig på härliga Coffee Point, beläget mitt i Möllans hjärta och sitter i "top secret" möte med mina kollegor Evelina och Oscar. Jag försöker fokusera på mötet, men tankarna glider lätt över till söndagen och guldmatchen. Dem glider ofta dit i dagar som dessa. Jag hör Oscar nämna något om statistik, och istället för att ta in det han säger så visar min inre bild den allsvenska tabellen om och om igen. Skit i den mäktiga målskillnaden. Det är 3 poäng som gäller och inget annat.

Förresten. Top secret. Är inte det ganska töntigt att skriva så i en blogg? Att försöka lyfta fram att "Här sitter vi och gör något viktigt, och det är så viktigt att jag inte kan avslöja vad det handlar om för så VIKTIGT är det!".

Men det är såna vi lallande skribenter är. Sitter i framtidslösa möten och bollar idéer. Kommunicerar i hemliga Google-grupper och dunkar varandra i ryggen. Känner oss coola när vi säger något och sedan avslutar med: "Det här är konfidentiell information", och verkligen betonar "Konfidentiell".

Hade det inte varit för guldmatchen på söndag hade jag tågat raka vägen hem, trappat upp ett bad och omsorgsfullt kapat båda mina handleder.

Drömmen om SM-guld

På söndag beger vi oss till mäktiga Swedbank Stadion för att se det mäktiga MFF-tåget köra över ett litet bonngäng från det fjantiga listerlandet. En mäktig seger och vi står som segrare till det SM-guld vi väntat så länge på. Det är en vidrig väntan och det är en vidrig jävla match att gå att vänta på och för att få tiden att gå och försöka tänka på något annat vaknar jag nu upp ur min bloggdvala och återvänder till denna vidriga värld kallad bloggosfären. Fram tills söndag är den här bloggen min terapi. Er terapi. MFF-tågets terapi.

Jag vill göra er uppmärksamma på att det här inte är någon jävla silverblogg. Det här är en Guldblogg och på söndag exploderar det i Malmö. Det gör jävlar i de det. Vi har väntat i 6 år. Vi har aldrig varit närmare än vad vi är nu.

Nu kör vi.

/Linus Bjarnelo

P.S. Hör ni sången Helsingborg? Hör ni sången?